Valborg

Vi följde våra traditioner och for som vi brukar till familjen på sitt lantställe på Värmdö för firande av vårens ankomst.

Och som vanligt blåste det isande vindar när det inte regnade, som iochförsig var en avvikelse från snögloppet det också brukar bjudas på.

Och glasskiosken på Bullandö höll stängt. Vilket kanske inte var så förvånande. Det var mer varmkorvväder.

Flickorna, som numera är så stora att de ska börja mellanstadiet i höst, hade vuxit ifrån hundskräcken. Så Dante fick hur mycket klappar han ville, får tipsa om hur mycket han föredrar kli framför klapp nästa gång. Klapparna når liksom inte igenom lurvpälsen.

Herrn och frun i värdfamiljen är advokater. Med andra ord; härdade av oenigheter på dagligbasis. Vilket de verkar ha nytta av som medlemmar i samfälligheten; ett bryggräl (givetvis, vi är i skärgårn) har brutit ut, styrelsen avgick tydligen på årsmötet i lördags efter att deras väl genomarbetade förslag om en båtklubb röstats ner. Deras bakåtsträvande motståndare som vill hävda sina dispositionsrätter och nyttjanderätter oavsett båt eller ej; tågade ut från mötet bakom sina rollatorer i samlad tropp. Dubbelt myteri liksom.

Nåväl, vi fick en ordentlig dos av denna kris i öronen. I vanliga fall brukar vi komma på valborgseftermiddagen och åka hem när körbart skick inträtt på förstamajförmiddagen. I år utsträcktes vistelsen i och med att Halvan hade en match att bevista på söndagen (vi hoppar över resultatet). Det innebar att det blev en överdos lite överlag: jag själv är känslig för alltför mycket förnumstig rådgivning utan det minsta lilla finger lyft för att avläsa intressetemperaturen. Värdfrun har samtidigt väldigt lätt för att slänga ur sig: ”men varför flyttar ni inte, ni har väl ingensomhelst anledning att bo kvar i Glosoppestan?” eller ”men ska du inte börja mäkla igen, ett år åtminstone?” eller ”har du sett till nu då att du fick bättre lön i nya butiken?”

Vi umgås alltså bäst i lagoma doser. Och huset är utan vattentoalett, endast utrustat med ett bajskrematorium (Cinderella förbränningstoalett) som sprider vit rök över taknocken, som vid ett lyckat påveval i Vatikanen. Ett stressmoment som heter duga för en sån som Halvan vars larmsystem från magen bara är inställt på ”akut”; nu, genast, inte om 30 sekunder.

Men, vi åt och drack gott och hade det mestadels trivsamt. Naturen runtom bjöd på älgbajs precis vid studsmattan och på både hackspettar och rödhakar som gjorde flera hackspettar och rödhakar. Nere vid hamnen gjorde skäggdoppingarna också fler av sig själva.

Jag hade med mig en flaska Bracchetto d’Acqui. Tyvärr hann vi inte öppna den. Men det är ett mycket trevligt vintips. Bracchetto är en druva från Piemonte som smakar väldigt aromatiskt och tydligt jordgubbe. Man gör ett intensivt rosa pärlande vin av den; Bracchetto d’Acqui . Söt och frisk smak som sitter perfekt till chokladdoppade jordgubbar. På Bolaget finns bara fem sorter, men en sort finns faktiskt i det ordinarie sortimentet och därmed på de flesta butikers dessertvinshylla. En superenkel sommarsuccé; en skål chokladdoppade jordgubbar och en iskall (8 grader) flaska Br d’A. Prova!

Over and out. Nu stänger jag bloggen. Nu skriver jag inga fler inlägg, besvarar inte ens kommentarer. Jag vet: jag har velat framåtillbaka och framåtillbaka igen. Flera turer. Men nu har jag bestämt mig. Kan bli så att jag i fortsättningen drar igång ett Instagramkonto. Med fokus på matodryck-matchning, där det inte framgår att jag jobbar under gröna skylten och egentligen inte får pyssla med sånt. Utan gnäll, bara nöje och njutning.

Allt gott till alla smarta, kloka, klarsynta och rara läsare, det har varit en riktig fröjd, tröst och inspiration att läsa era kommentarer. ❤️

Och glöm inte:

Livet är kort och döden jävligt lång!

Annonser

Kaos under gröna skylten.

Här i Glosoppestan finns bara tre butiker med grön skylt. I höst ska det äntligen bli fyra. Det är ju förstås inte så att man tänkt öppna en helt ny butik med en helt ny besättning. Därför är det min nuvarande rätt erfarna chef som ska rodda den nya. Så från slutet av sommaren ska en ersättare vara på plats i citybutiken. Den historiskt kaotiska grannen till den nya butiken står redan utan chef, eftersom karriärkillen där fått jobb på huvudkontoret. Man kan fundera hur HK resonerade; internrekrytering från en butik som äter chefer till lunch; tidigare har sex stycken passerat på två år. Så snart är situationen den att två butiker står under chefsbyte och en butik är under uppstart med personal från de tre gamla butikerna. Tydligen ska vi i gröna byxor i de tre butikerna få uttrycka våra önskemål om var vi vill jobba. Fast till sist blir det väl som när det var dags för brännboll på mellanstadiet.

Skepp åhoj!

Det här va la skoj!

Vi var ensamma om att kliva på anslutningsbussen i Glosoppestan. En buss fylld av gråhåriga smålänningar som hejade glatt medan vi fick baxa oss ända bort till busbänken som var de sista lediga platserna. De stackars smålänningarna hade suttit på bussen sedan tidiga morgonen, medan vi knappt hann skotta i oss min medhavda färdigblandade Singapore Sling innan vi var framme vid färjan. Jo, en hink med isbitar hade jag fått med också. Och nötter, herr o fru Martini hade öl o whisky o salta pinnar. Ingen nöd på oss alltså.

Men, det blir lite tråkigt, när det är så gott som bara pensionärer ombord. Båten hade samma gråa fyllning som bussen. Antagligen är det lite mera blandat på helgen. Så här såg det ut i kön när jag mitt lilla lammkött väntade på att få hugga in på bufféns varmrätter:

Mää!

Tydligen är buffén sammansatt av svenska kocklandslaget.

Första tallrikens fina sillar:

Godaste senapssillen någonsin. Egentligen ska man ha en mer selektiv strategi när man moffar buffé. I mitt fall skulle jag kunna stanna bland sillarna. Varje gång. Nu fortsatte jag med råbiff, minikroppkakor, fyllda kronärtskockor och så vidare tills magen och hjärnan sa stopp. Åländskt svartbröd var en ny bekantskap. Gissar att det är paltbröd i tunnbrödgestalt. Gissar också att det inte var brödets fel att det luktade grävling på hyttoaletten imorse.

Efter buffén hängde vi i puben, där samlades båtens lite mera udda passagerare till karaoke, det var överraskande många som ville sjunga. En del väldigt mycket hellre än bra. Men en donna var mycket ivrig och sjöng riktigt bra. En tomteskäggig farbror närmast scenen grät när hon sjöng. Jag såg att hon körde mitt gamla snåltrick: en ölflaska fylld med vatten. Så höll jag min budget som ung: köpte en flaska öl i början av kvällen och fyllde sedan på tompavan med vatten på toaletten. Den här killen sjunger nåt vi inte hörde vad det var (iförd gröna fotbollsshorts), medan han som bläddrar så intensivt i låtpärmen senare gjorde en mycket dramatisk tolkning av AC/DC:s ”Thunderstorm”. Då var vårt sällskap i så fin form att vi tyckte det var det bästa vi hört.

När trubaduren kom fjantande så rymde vi från puben och kollade in dansgolven istället. Mycket mogen pardans och en å annan som nog gått buggkursen en gång för lite, eller en gång för mycket. Fru Martini och jag smaskade i oss varsin Strawberry Daiquiri, vansinnigt god, gjord på färska jordgubbar. Sen fick jag spela enarmad bandit under hennes överinseende, premiärtur det med. Fattar inte hur speldjävulen kan få grepp om människor med det trista spelet. Imorse moffade vi buffé igen, Fru Martini jagade upp oss en timma för tidigt för hon trodde restaurangen tillämpade Ålandstid: det gör den inte. Nåväl, frukostbuffén hade fina grejer som hemrullade köttbullar, riktig äggröra, fin najadlax och perfekt löskokta ägg. Efter långfrukost var vi på quiz: vad heter boken som filmen ”The shining” bygger på? Det kunde jag inte. Så vi vann inget, fast vi visste att första fåret hette Dolly. Sen skruttade vi runt i taxfreen. Herreminje; dessa dyra ”exklusiva” whiskyutgåvor! Får mig att tänka på tulpanfebern i Holland på 1600-talet. Jag fick hjälp att låta bli att köpa en väldigt bra och billig champagne; nä, ni har ju så många därhemma redan. Okejrå. Köpte punsch till hundpassaren iallafall. Sen kollade vi mer dans och jag drack ljuvlig alkoholfri passionsfruktsdrink. Och min chef ringde och meddelade att han ska sluta.!? Ville jag skulle höra det först från honom. Tacknämligt, fortsättning följer.

Jag har packat en kortlek.

Idag är det åtta månader kvar till julafton och två till midsommarafton. Därmed en alldeles lagom bra placerad dag på året att fira och partaja.

Jag ska på min premiärtur. Kryssa med en jättefärja framåtillbaka till Åland. För en spottstyver som även omfattar en anslutande buss. Planen var att Halvan skulle med, men så kom Långtbortistan emellan. Tur att herr och fru Martini ska med, det är praktiskt att umgås med flexpensionärer.

Det finns människor i min omgivning som ”turar” över Östersjön som hobby. Jag har betraktat det hela genom samma fördomsfulla glasögon som jag betraktar Ullared. Och Ullared har jag faktiskt provat en gång; med slutresultatet en bunt usla strumpor av bambu som luddade och ett ”aldrig mer”.

Men det kan ju bli alldeles, alldeles underbart. Eller?

Jag litar på att vi får roligt, vi tre, möjligen något lite på andra medpassagerares bekostnad.

Och nu blir det:

Viollikör!

Hela gräsmattan är full av små underbart blå doftvioler. Lite pilligt att plocka. 2 dl till 3 dl vodka.

Två veckor i kylen. Tillsätt sedan 3dl socker och när sockret löst sig: sila av och förvara i mörk flaska så håller sig den violetta färgen bäst.

Och om körsbärsträdet på framsidan får för sig att det är dags nu. Att på sitt femte år bära frukt, så kanske jag kan få ihop lite hemgjord maraschino också.

Då kan det bli en klassiker:

Sommarvädret försvann och utan vare sig gubbe eller jycke hemma och med gapstararna till grannar borta (är väl i skolan) så jag passar på att rensa kökslandet och samtidigt koka oxsvansragu (den sköter sig själv i 3 timmar minst).

Slanten ramla ner när sippan ramla ur.

Jag är ofta sen på bollen. Fast ändå i vissa sammanhang tidig. Men definitivt sen på bollen när det gäller de svenska riksdagspartiernas loggor. Ja, för de byter ju tydligen stupikvarten. Ungefär som italienska viner i sjuttioniokronorsklassen byter etikett. Ett tag hade ju nästan alla partier en blomma; en ros, en nejlika, en maskros och en blåklint. Länge har jag trott att gamla tanter som går runt med en vitsippa till pin på kavajslaget är förhärdat inbilska Sverigedemokrater. Haft liite svårt att engagera mig i deras vinval till smörgåstårtan. Men nu har jag precis fattat att det är Alfs gamla sippa och att den lilla vårblomman är dumpad för mer än ett år sedan:

Är inte den nya loggan för Kristdemokraterna misstänkt lik Jehovas vittnens?:

Instagramtips:

Ännu en begåvad tecknare. Jag blev genast kär i Malin Granroths affisch ”Män är djur”. Är det feministisk humor eller är det humoristisk feminism? Skitdetsamma, den är så galet kul. Går att beställa via hennes Instagramkonto för hundra spänn. Alla dessa smarta och roliga tecknare som jag samlat på mig i mitt instaflöde, er vassa samtidsanalys är bland det bästa nätet har att erbjuda, tack!